Bludder

Karlskogingens Handelsbod!

Larus Trading AB (LTAB)? Har man bakgrund som fôgelskådare, är uppvuxen i Karlskoga och blir köpman med internationella utblickar… ja, då kan man döpa sitt bolag till LTAB, helt enkelt.
LTAB är i sin nuvarande form en ganska ny skapelse. För c:a 25 år sedan var det ett utpräglat handelsagenturföretag med inriktning på färdiga kläder. Kunderna var de svenska större klädkedjorna (H&M, dåvarande KF / dagens Coop, Åhléns, Lindex, postorderföretagen i Borås, större grossister, NK m fl). LTAB arbetade med fabriker huvudsakligen i Europa såsom Italien, Holland, Portugal, Finland men också med HongKong. Företagets främsta merit är att man ett år stod för en så stor del av den svenska importen av damunderkläder att man kunde betrakta sig som det årets "svenska mästare"!
För snart tre år sedan piggnade LTAB till på nytt, återuppstod och ändrade inriktning. Skälet var att jag av en ren händelse, i Danmark, stötte på den unika spraydeodoranten DO2. Att introducera en helt ny produkt via ett okänt företag och i en för undertecknad och Marie fullständigt ny bransch är en spännande utmaning! Minst sagt. Vi har lärt oss oerhört mycket och vi har fått lov att vara uthålliga. Med envishet och flit har vi mödosamt tagit oss fram och nu har måsen äntligen fått luft under vingarna. Do2 har nått en fin position på marknaden. Det är vi glada för.
Sedan en knapp månad tillbaka har vi den nya produkten Urban Housework Calendar 2007 hemma. Vi är mycket glada och stolta över att tidningen Amelia i sitt nummer som kommer ut den 21 december har ett helt uppslag om denna spännande produkt. Näringsminister Maud Olofssons och övriga alliansens upprepade budskap om behovet av hushållsnära tjänster har här fått ett verkligt ansikte, ja inte bara ansikte förresten och heller inte bara ett…
LTAB:s slogan är "det lilla nyfikna företaget med få men världsunika produkter". Kan verkligen ett företag vara nyfiket, ha en själ? Tja, varför inte!? Vi gissar att just detta något okonventionella påstående i varje fall ska kunna skapa lite nyfikenhet på sina håll. Och att LTAB återkommer med ytterligare unika produkter kan den eventuelle läsare av dessa rader lita på.

Larus lager och administration finns inhyst hos kortgrossistföretaget Spader i Knivsta. Vi aktiva fältslavar finns dock vanligtvis på Södermalm i Stockholm och nås enklast via våra mobiler eller via e-post, Marie på
0709-990060 resp z.marie@spray.se. Mina uppgifter finner ni på annan plats på denna sajt.

…........

Efter denna lilla företagspresentation vill jag i fortsättningen helst bluddra om andra saker som intresserar mig, t ex det ovanligt rika fågellivet i Stockholm denna höst/vinter. F f g under mina nära 30 år i staden såg jag för drygt två veckor sedan en kungsfiskare (på Reimersholme). Jag tycker också mycket om den gamla kulturdrycken öl (äldre än vinet såklart), opera (har du varit på Rigoletto på Folkoperan? - om inte så passa på!), att resa, äta riktigt god mat, grubbla på själva "jordavandringen", att gå mina morgonpromenader runt Riddarfjärden-Långholmen-Reimersholme-längs Bergsundsstrand, genom Tanto och Zinkensdamm för att landa på Kaffebar vid Bysistorg som avrundning. Att träffa er människor slår dock allt annat! Ni är mitt universitet ty särskilt läskunnig har jag aldrig varit. Men nyfiken, allt nyfiknare!

Avslutningsvis hoppas jag på inlägg på denna bluddersida (blogg?) från flera av vännerna bôrtikring, t ex Herman i Ziano (eller kanske rentav Alita i Rom?), Benny i Karlskoga, Byris i Jakarta, några av vännerna på den fasta puben, Lasse i Singapore, Tärn-Henrik i Götebôrg, Toni i Barcelona, Cathy i London, kanske Anna i Lund, Gustaf i "Afrika" eller Irene i Riga.
Då kan denna sida bli rätt läsvärd inte bara för Sulan, Ingalill, Lusa m fl i Uppsala, Guje i Danderyd, Mutti och Aje nära Tappström, Olle på Lidingö, Musa i Växjö och andra förskingrade karlskogingar menar

Böna 2006-12-06

............

I Italien bor sedan 1972 Lars Erik "Herman" Kruse.
Fram till i början av detta år bodde han i Milano,
där han senast i nära 30 år arbetade på Danska Generalkonsulatet. Numera framlever den i
Argentina födde degerfôrsaren sina dagar som
nästintill eremit i den lilla vinbyn Ziano ett par
mil från Piacenza. Vid hans sida finns dock
ständigt de två hundarna Shuggy och Flicka.

Vi hoppas på återkommande vardagsgrubblerier
från Herman.

Här kommer det första:

Fri herre

1.
När jag talade om för folk i min omgivning att jag tänkte sluta arbeta haglade negativa kommentarer och dystra förutsägelser.
"Det kommer du aldrig att klara", sa dom.
"Du kommer att tråka ihjäl dig".
"Vet du inte att folk som slutar arbeta får en massa konstiga sjukdomar?"
"Vad skall du leva av? Du får ju inte någon pension vid den åldern.." tillfogade dom med en moralistisk knorr på stjärten.

Nu har jag varit friherre - för att låna Björns finurliga uttryck, fri herre - under nästan tio månader, och jag kan lugnt konstatera att vänner och bekanta hade fel. Totalt fel.

Vad jag minns från det så kallade "aktiva livet" är att man ofrivilligt hamnade i ett stort antal relationer, beroendeförhållanden. Problem uppstod och skulle lösas.
För att lösa problemen skulle man rådfråga/rikta hemställan till tredje parter; myndigheter, advokater, banker, poliser, kollegor, vad vet jag. Plötsligt befann man sig bara i ett djävla träsk, där man "måste" skriva till A, vänta på svar
från B, svara C, hoppas på att D förstår situationen, och
så vidare. Kalendern blev fulltecknad av saker som "måste" kommas ihåg, möten som "måste" hållas… Ett stort antal människor förväntade sig saker och ting av mig, och själv förväntade jag mig en massa saker från ett stort antal människor. Den gemensamma nämnaren för allt detta är: stress.

Något mycket liknande tror jag sker i privatlivet. Man växer in i förhållanden, folk förväntar sig saker och ting, man kan inte svika dom. Man förväntar sig saker och ting av vänner och bekanta. Förhållanden uppstår. Krav ställs. Tvång uppstår. Plikter gör sig gällande.

Det som hände när jag steg in i friherreståndet var att jag i ett enda drag gjorde mig fri från alla dessa beroenden. Och för att göra brytningen mera fullständig sålde jag lägenheten inne i stan, slängde bort cirka två tredjedelar av mina ägodelar och flyttade ut på landet.

Här ute är det tyst och stilla.
Telefonen ringer aldrig.
Ingen djävel kommer och stör.
Jag kan göra precis vad som faller mig in, och största delen av tiden gör jag ingenting alls. Jag bara njuter av stillheten i en daglig, stilla eufori. Det känns fortfarande underbart, nästan som ett mirakel, att kunna disponera över sin dag utan att chefer, avdelningschefer, kollegor, underordnade, kunder, advokater, släktingar, fruar, flickvänner och andra lägger sig i och ställer krav.

2.
Jag har funderat åtskilligt över varför alla dystra förutsägelser har slagit slint.
Varför finns det så många gubbar och kärringar som inte alls trivs med att ha lämnat det "aktiva livet"? Jag tror att det innerst inne är en fråga om identifikation. När man arbetar och befinner sig mitt i alla dessa beroendeförhållandena ÄR man någon. Man BEHÖVS. Man GÖR saker och ting. Den urgamla frågan om "vem är jag" behöver inte ens ställas - det säger sig självt att JAG är den som sitter bakom det här skrivbordet och gör ditten och datten.
Och så - plötsligt - är man ingen alls. Hemska tanke! Vad gör man då - jo, man klamrar sig fast vid den svunna storhetstiden. Man ältar gamla minnen, man kritiserar kollegor, man tänker på hur djävla märkvärdig man var… Man klamrar sig fast vid familjen, ringer till barnen, ber släktingar att komma på besök… I värsta fall använder man den ekonomiska hävstången - "när jag dör kommer ni att ärva allt det här…". Vad som helst bara man får känna sig viktig och omtyckt.

3.
Om jag skulle komma med ett gott råd till mina kollegor pensionärer så skulle det vara: klamra er inte fast vid någonting alls! Ni har aldrig varit någonting och nu har ni ett Gudasänt tillfälle att inse det. Gör vad som faller er in! Glöm det tidigare livet. Att vara Mr Nobody är underbart och ger en frihet som ni aldrig tidigare har känt!

Herman 2006-12-23

............

Och här följer ett antal julaftonsbludder från Herman...

Reklam
Har du åkt buss i Sydeuropa en varm sommar-
eftermiddag när jobbersen stiger ombord efter
dagens vedermödor? Då känner du till stanken
av rå lök som lägrar sig över fordonet trots
öppna fönster.

Personligen tycker jag att något som är ännu
äckligare är parfymstanken på morgonen, när
dom är fräscha och nyduschade och har sprutat armhålorna fulla av snabbköpsdeodoranter. Den lukten tål jag helt enkelt inte. Jag mår direkt illa av den. En billig, äcklig, genomträngande, vulgär lukt, som tycks vara gemensam för alla dom vanligaste preparaten.

Som du förstår har jag slutat åka buss sedan många herrans år. Och det är därför jag tycker så bra om DO2 och gärna skulle se att varenda människa i hela världen använde den; den har nämligen ingen lukt alls! Underbart. Det får mig att tänka på hur kloka dom gamla romarna ändå var. Romarna tycker jag inte alls var några sympatiska människor, det var ju krig och slagsmål och intolerans i vanlig ordning, och dessutom hade dom några direkt grymma drag som till exempel dom där "sjukliga spelen" på amfiteatern, där dom plågade både djur och människor. Men en sak måste man säga till deras fördel, dom var duktiga ingenjörer och dom luktade inte svett. Dom hade som bekant upptäckt huvudbeståndsdelarna i DO2 och använde det flitigt för att förta kroppslukter. Jag frågar mig själv om inte DO2 egentligen kommer från det antika Egypten. Dom gamla egypternas civilisation får väl betraktas som en av dom förnämsta vi har haft, och dom var väldigt duktiga på mineraler, kemiska ämnen och liknande. Det skulle inte förvåna mig om dom gamla romarna lärde sig att använda DO2 av egypterna.

Sedan kommer jag att tänka på min favorittid, nämligen Medeltiden. När jag gick i skola talades det alltid om den "mörka" Medeltiden, som om ljusen skulle ha slocknat i hela Europa efter romarrikets fall. Vi fick lära oss att folk flyttade från landsbygden, glömde hur man odlade vete, korn och oliver, glömde att skriva och läsa och det var liksom ingen måtta på eländet, och att vi endast tack vare munkarnas beskäftiga arbete lyckades hiva upp civilisationen igen. Jag tror nu inte att det var så djävla taskigt beställt. Om Medeltiden var en mörk natt så var den ändå full av lysande stjärnor. Och visst hände det att både vanligt folk och grevar och baroner bara badade två gånger om året, men jag är tämligen säker på att dom tvättade sig under armhålorna åtminstone en gång i veckan. Av ren självbevarelsedrift, om inte annat.

Det som historieprofessorerna inte förklarar är nämligen varför alungruvorna i Italien och Spanien annars var i drift under hela Medeltiden. Alun kan man inte använda till att konservera mat eller göra sprängämnen; det använder man för att göra DO2. Och jag tvivlar på att man grävde fram materialet och tillverkade alun bara för skojs skull. Jag vill gärna tro att det användes och jag vill gärna tro att dom undersköna provensalska damer som besjöngs av trubadurerna inte luktade pyton!

............

Att åldras harmoniskt
Såg på något TV-program att dom hade frågat en 110-årig japan hur man blev så gammal på ett så harmoniskt vis. Han svar var "var glad och tugga maten ordentligt".

Jag har ingen som helst önskan om att bli 110 år. 65 räcker och blir över. Däremot är jag intresserad av att den här besynnerliga övergången sker så behagligt som möjligt. Har funderat lite fram och tillbaka, och jag tror nästan att jag är i stånd att ge i varje fall ett litet tips.

I det där så kallade "aktiva" livet som jag har lämnat bakom mig (där det var fullt av människor och telefoner och stress och krav/ansvar av de mest befängda slag) har jag en känsla av att jag för att trivas någorlunda (eller för att inte vantrivas alltför djupt) kände mig tvingad att tillföra saker och ting hela tiden - nya människor, nya pjäser till min samling, nya grejer, nya resor, nya upplevelser..

I mitt nya liv som friherre på landet känner jag att ett av nyckelorden är "ta bort". Jag har gjort mig av allting utom det som är strängt nödvändigt för den vardagliga bekvämligheten. Bort med grejer, möbler, böcker, människor, vänner, fotografier, linnedukar, ljusstakar, julpynt, ut med skiten på soptippen bara. Dia-projektor och 900 bilder, 185 CD-skivor, 8000 böcker, bara skoningslöst ut med skiten. Jag har inställt alla planer om resor och jag har sålt den enda fasta egendom jag ägde.

Resultatet är en underbar känsla av frihet. Det är som om att rensa ut bland ens tillhörigheter på något vis rensade ut i hjärnan också.

Jag ser med förstämning att det förhåller sig precis tvärt emot med många gubbkollegor. Dom fortsätter att samla saker på sig och sitter och ältar gamla minnen och oförrätter och klamrar sig fast vid sina nötta och äckliga gamla grejer. Dom kan ju aldrig bli glada!

............

Skillnad M - Q
Bortom allt femministdravel och bortom dom helt glasklara och uppenbara skillnaderna mellan män och kvinnor har jag efter ett långt livs observation funnit en mycket markant skillnad mellan oss och dom.

Kvinnor lyssnar uppmärksamt, och lägger på minnet också:

"När vi var i Ystad och du körde in på parkeringsplatsen efter bensinmacken och du och Göran gick ut och pissade - vet du vad Mia sa till mig då?"

"Näh.."

"Att den där fina silverservicen dom hade på bröllopet inte är deras egentligen. Den tillhör hennes mamma."

"Vi har väl aldrig varit i Ystad?"

"Jo, det har vi, tillsammans med Göran och Mia. För fyra år sedan."

"Jaså.. Är dom gifta?"

Vi är ytliga och lättsamma. Det är därför det kan vara så roligt att umgås bland karlar, speciellt när man dricker i gott sällskap. Vi säger en massa mera eller mindre lustiga ting, som flyger in genom ena örat och ut genom det andra. Tankeflykten kan nå rent episka höjder under aftonen, men när det blir dags att vackla hem finns nästan ingenting kvar utom en god stämning. Och nästa dag är hårddisken helt formaterad. Vi minns bara att det var djävligt roligt.

Annorlunda är det med kvinnor. Dom har en 300 gigabajtare som snurrar hela tiden och registrerar vartenda ord och vartenda tonfall.

"När vi var hos Östlunds förra veckan så sa Kerstin att..."

"Vem fan är Kerstin?"

Jag har känt en enda kille som höll på på det där viset. Han mindes vad jag hade sagt två månader innan och han kunde visa sig snartstucken inför fel tonfall eller olämpligt ordval. Mycket riktigt visade det sig så småningom att han var bög.

............

Dåligt minne är inte det sämsta
Man hör ofta präster och gudfruktigt folk säga att vi skall tacka Försynen för det ena eller det andra. Jag har dock aldrig hört någon uppmaning om att visa tacksamhet för det som i själva verket är den allra finaste gåva vi har fått, nämligen det efter hand sämre minnet.

Jag har en bestämd känsla av att ens första fyrtio år var dom värsta. Det var stressande och det var uppförsbacke hela tiden. Men därefter började minnet fungera sämre och sämre och livet började långsamt te sig bättre och bättre.

Idag minns jag ingenting och trivs bättre än någonsin! Inte fan kan man sitta och älta gamla oförrätter, om man inte minns dom? Inte kan man vara bitter över det ena eller det andra om man inte för sitt liv kan komma ihåg vad det handlade om? Framför allt kan man väl inte irritera sig på folk, om man har glömt vad dom säger redan innan dom har talat färdigt?

Så nu skall det sägas, i all ödmjukhet: Tack snälle, gode Gud, för det dåliga minnet!

Det är en av dom stora skillnaderna mellan oss och kärringarna. Dom minns minsann allting, och dom kan vara förbittrade över fel tonfall ännu femtio år efteråt.

Vad var det nu jag satt och skrev om? Skit samma...

Herman 2007-12-24

............

Böna

På en lokal på Söder av gemensamt intresse för oss träffade jag igår händelsevis gamla vännerna fam Abrahamsson från hembygden. Benny och jag har lekt ihop i många år, i vått som torrt, vått inte minst, medan fru Helena är en relativt ny bekantskap. Sonen Max var inte riktigt med på vännernas bröllop i Karlskoga för några år sedan - men det var oerhört nära.

Tack vare detta sammanträffande blev jag igår förkväll hängande på en bokrelease ffg i mitt liv. På Norstedts förlag på vackra Riddarholmen. Dit hade man kallat den svenska skrivkunniga kulturelitmaffian, vilken i stor utsträckning hade hörsammat kallelsen. Jag nämner här inga namn, eftersom jag säkert då glömmer bort någon - och vad skulle t ex Staffan Heimersson och Anders Isaksson säga då? Om jag hade glömt just dem.

Pressmötet gällde utgåvan av Axel Odelbergs rykande färska "ÄVENTYR på riktigt. Berättelser om upptäckaren Sven Hedin", en nätt liten sak på 620 sidor, rikt illustrerad med
gamla fotografier och kartor. I sanning en gedigen forskargärning av den vetgirige författaren. Med hans förra alster "Hertig Larsson" i färskt och mycket gott minne bevarad ser jag här fram mot en förnyad god och faktaspäckad läsupplevelse. Redan bläddrandet bland de svartvita fotografierna sätter igång magpirret, kan jag lova. Karlskogasonen önskas all lycka med denna bok och det fortsatta författandet. Nog lär det väl finnas ett & annat oskrivet om den reslystne giganten marskalk Mannerheim, Axel!?

Samtidigt som jag gläds över skolkamraten Axels framgångar konstaterar jag, att sonen till min lite hetlevrade och egensinnige kemimagister Andersson på läroverket också röner stora framgångar som författare. Den några år yngre Lars Andersson tillhör ju sedan lång tid de allra mest aktade författare vi har i Riket. Vad kan då dessa två ha gemensamt? Tja, i varje fall reslystnaden. Har ju Andersson hämtat inspiration i såväl Norge som Indien, Odelberg farit kôrs & tvärs genom inte minst Kina men också varit yrkesverksam i t ex Frankrike. Och, förstås, uppväxten hemma i Karlskoga. Delvis samtidigt dessutom. Undrar om de hade samma inspirerande magister i svenska som jag? Eric Liliestierna hette han.

Böna 2008-03-14